Skit också

Musiken till filmen igår passade så bra. Fast egentligen var det ingen film, det var en serie. En kriminalserie. Som jag inte riktigt hann se klart. Hoppas verkligen att man hitta den på nätet någonstans.

Iallafall, musiken är så vacker. Så passande, till mitt liv och min situation. Ingen sång, ingen text. Musik. Bara musik. Jag tror det behövs ibland, nej, jag vet att det behövs. Jag behöver det iallafall.
Ingen beskrivande text som påverkar lite grann, nej nu kan man tänka fritt.

Jag vill ha socker, eller salt. Jag åt nudlar idag, så neutralt. Jag behöver chips, godis. Och choklad, chokladcookies vill jag ha. Från Subway helst. De är så mjuka och goda. Men man kan ju inte få allt i livet.

Nej, nu blev det deprimerande. Jag som är så sugen på cookies, och det enda jag kan tänka på är de hårda, torra cookisarna från Willys. Nej, de är inte torra, det är riktigt goda.

Nej, nu blev det deprimerande. "From The Ritz To The Rubble". "From The Ritz To The Rubble" lysnnade jag precis på. Hade tänkt skriva att jag lyssnade på den, men nu blev det ju inte så eftersom låten tog slut.

Nej, nu blev det demprimerande. Så, där slutar vi tycker jag. "Molasses". "Molasses" lyssnar jag på.

Bild 1/2-09

The Childcatcher - Patrick Wolf

I was still a child when you caught me and tied me to your bed
you gave me shoes and pretty clothes,
and i gave you what i had between my legs
Just a rite of passage, you held me down and said
"I'm gonna be your right of passage,
so boy you better spread, spread em"

You said..
"run run run as fast as you can
but you cant run run from the childcatchers hands"

I wrote your name in my shit across the town
to warn the kids of your bloodshed
when i chased you with a burning cross,
my mother she wanted you dead

she said
"run run run as fast as you can
but you cant run run from our law given hand"

you said
"well i've got no time for victims and i don't think it was all that bad
and if you can't run to save yourself well then you deserve to be had
this is the age of constipation, this is the age of martyrdom
I think you even enjoyed it, I think I even saw you come"

                                   Jag har ingenting mer att säga om den här
                                   låten än att den har rört om i min hjärna.

Spöken

Jag vet att jag inte tror på spöken. Ändå är jag så rädd för dem. Min bror ska åka och övernatta i
prästhuset i Borgvattnet, jag förstår inte, bara att tänka på det får mig att må illa.
Det är ganska skumt, jag tror inte på spöken eller likande, men jag klara inte ens av att titta på bilder där folk säger sig ha fångat spöken. Jag är livrädd att bilden börjar leva, fastän jag inte är medveten om det, och att jag vet att det inte kommer att hända. Någonsin.
Det jag behöver är egentligen en övernattning i ett såkallat "spökhus"... Dock så kommer jag lura mig själv, se massa spöken överallt. Sedan när jag kommer hem är jag galen, och troligen fylld med spöken. Fastän de inte finns.
Även fast jag är rädd, så finns där en liten känsla som säger att jag gillar det. Det dåliga kommer alltid med någonting bra, eller?

Godis

Ja, då sitter man här vi datorn, klockan 12:10 på en lördag och äter godis. Ganska otroligt att man gick upp klockan 10:00 då man vanligtvis brukar vakna först vid halv två. Dock kan det inte vara så bra kroppen att äta godis till frukost.
Idag hade jag ärligt talat inte tänkt göra någonting. Jag vill, men jag är så apatisk att man skrattar. jag borde verkligen resa mig upp ur datastolen, lägga ifrån mig godispåsen, och ta bussen ned på stan. Vet inte varför just centrum, troligen för att jag bor i en liten håla till stad, och det finns ingenting att göra här.
Och även fast det betydde att jag skulle få lämna vissa saker, skulle jag faktiskt bli väldigt, väldigt glad och mamma eller pappa fick jobb i t.ex Göteborg eller någon annan större stad. konstigt nog skulle jag aldrig vilja flytta till Stockholm. Skumt..
Nåja, jag får väl nöja mig med livet jag har här, och satsa på att vänja mig vid att ströva runt i cirklar.

Sitting on a railway.

Jag drömde en skum dröm inatt, om skräck, lastbilar som förföljer, och alligatorer och små skräckkrokodiler.
Varför ska det egentligen vara så svårt att beskriva drömmar, de är ju egentligen precis som verkligheten, bara förvrängd.
Jag vet inte riktigt om jag gillar drömmar eller inte, det känns ju bra att drömma mardrömmar ibland också. Det är ju egentligen drömmar som övergår i något hemskt, som allting i livet. Nästan allt.